Tyvärr finns det inom stora delar av sjukvården en generell brist på kompetens när det gäller långvariga kroppsliga besvär. Identifieringen av långvariga kroppsliga besvär är dålig och de behandlingsförsök som initieras är oftast verkningslösa. Personer som drabbas av långvariga kroppsliga besvär lider ofta betydligt, och symtomen kan med tiden sänka arbetsförmågan signifikant. Många får klara sig själva eller sätts på antidepressiv medicin och får en samtalskontakt på sin vårdcentral - detta räcker inte. Smärtläkaren Jan Lidbeck uttrycker sig så här:
”Vid långvarig smärta är det mer regel än undantag att såväl läkare som patient ger uttryck för besvikelse och frustration över utebliven bot och lindring. Ömsesidigt misstroende är vanligt (Lidbeck)”
När man som patient med långvariga kroppsliga besvär söker sig till sjukvården för att få hjälp, händer det inte sällan att man möts av ostrukturerade utredningar, brist på kompetens och behandlingsförsök utan effekt. Med tiden är det inte ovanligt att man har hamnat hos många olika läkare och annan vårdpersonal, samlat på sig flertalet diagnoser, exempelvis stressrelaterade besvär, anpassningsstörning, kronisk smärta, utmattningssyndrom, IBS, fibromyalgi, hälsoångest, kronisk migrän, spänningshuvudvärk, ångest, depression, men aldrig fått någon gedigen förklaring på varför man drabbats, ingen prognos och ingen verksam behandling.
För personer med långvarig smärta finns det specialiserad smärtvård, men det är mer regeln än undantag att patienterna inte remitteras till smärtklinik, delvis för att remitteringsprocessen inte är bra kartlagd och delvis för att det är oklart för vårdpersonal vilka patienter som kan remitteras och vilka som inte kan. Inte sällan hamnar man i en diskussion om vilken "vårdnivå" patienten tillhör; ska patientens besvär behandlas inom primärvården eller inom specialistvården? Patienter med de svåraste symptomen som efter flertalet misslyckade behandlingsförsök inom primärvården hänvisas till specialiserad smärtvård, styrs ofta slumpmässigt till olika specialiteter och enheter, eftersom man inte har en särskilt bra kartläggning av arbetsfördelning och vårdvägar. Detta är ett problem i sig, eftersom ju längre tid man som patient går med ett obehandlat kroniskt smärttillstånd eller andra kroniska besvär, och ju fler dåliga upplevelser man får med sig från sjukvården, desto mer svårbehandlat tenderar tillståndet att bli.
Genom mitt arbete som psykolog i primärvården och som del av ett multimodalt smärtteam träffade jag ett stort antal patienter som brottades med långvariga kroppsliga besvär som smärta, kronisk trötthet, hjärntrötthet och utmattningssyndrom. För en del av dem var symtomen så svåra att de ledde till omfattande funktionsnedsättning och långa sjukskrivningar. Gemensamt för dessa patienter var att de inte blev hjälpta av den vård som man kunde erbjuda dem. De fick mycket vård: läkarbesök, blodprov, EKG, scanningar, röntgen, medicin, fysioterapi, psykoterapi, utredning och behandling hos psykolog samt behandling hos arbetsterapeut. Men den typ av utredningar som vården kunde erbjuda kunde inte ge en tillfredsställande förklaring på patienternas besvär, och den behandling som erbjöds hade ingen eller liten effekt på patienternas symtom.
Den traditionella biomedicinska konceptualiseringen av smärtbehandling är fortfarande tonangivande inom sjukvården idag. Den vanligaste typen av smärtbehandling inom sjukvården idag är perifert och/eller centralt verkande analgetika, eventuellt i kombination med muskelstärkande träning hos en sjukgymnast. Forskning visar att både perifert och centralt verkande analgetika har dålig smärtlindrande effekt vid långvariga smärttillstånd och kan leda till andra allvarliga tillstånd som beroendeproblematik. Muskelstärkande träning som inte tar hänsyn till att patienten lider av en obalans i nerv- och smärtsystem leder inte sällan till överbelastningsskador i muskulatur och senor, vilket i sin tur kan leda till en upplevelse av misslyckande, ökad rörelsesrädsla och hopplöshet hos patienten.
De senaste åren har man börjat förstå att psykologiska faktorer är avgörande för utvecklingen och vidmakthållandet av långvariga kroppsliga besvär, och numera hänvisas patienterna oftare till primärvårdspsykologen. Problemet är att många psykologer inte vet tillräckligt om långvariga kroppsliga besvär, och att det inom psykologin inte finns någon effektiv terapeutisk behandlingsmetod som har integrerats inom vården ännu. Jag anser att det är nödvändigt med tillståndsspecifika behandlingsinsatser för att effektivt adressera långvariga kroppsliga besvär, snarare än de mer generella eller allmänna behandlingsinsatser som patienter erbjuds inom vården idag, exempelvis Acceptance and Commitment Therapy (ACT), Kognitiv Beteendeterapi (KBT), Compassion Focused Therapy (CFT), samtalsstöd, vanlig sjukgymnastik eller analgetika. Forskning visar att dessa behandlingsmetoder inte har någon signifikant effekt på långvariga kroppsliga besvär.
Myndigheten SBU, som utvärderar sjukvårdens metoder, konstaterar att det saknas forskning om vilka behandlingsmetoder som faktiskt fungerar för behandling av utmattningssyndrom. Det påpekas även att vissa patienter med diagnosen inte får någon behandling alls, vissa får mycket förenklade behandlingar, och andra får omfattande behandlingar som har tveksam effekt. Förbundsordföranden i RME har uttalat att vi, med tanke på hur många som lider av kroniskt trötthetssyndrom, inte längre kan blunda för behovet av vård, kunskap och forskning på området (Pressmeddelande RME 22 maj 2024). Kompetensnivån vad gäller den här typen av kroniska kroppsliga besvär inom vården och i samhället i allmänhet är generellt väldigt låg. En del ny forskning har kommit till under de senaste decennierna, men den har långt ifrån integrerats varken i samhället generellt eller inom stora delar av sjukvården.
Som primärvårdspsykolog har jag haft många patienter i behandling som på grund av exempelvis kronisk värk, hjärntrötthet eller utmattningssyndrom inte klarar av att få ihop vardagen och inte blir hjälpta av den behandling som vården (och jag) kunnat erbjuda. Den frustration som detta leder till hos både behandlare och patient är betydande. För patienten kan det resultera i en berättigad misstro mot vården, en djup frustration, en känsla av hopplöshet och ilska. Inom vårdpersonalen finns ofta en känsla av maktlöshet, en stress över att inte kunna erbjuda den hjälp som patienten behöver, samt en frustration över det tryck som kommer från försäkringskassan, arbetsgivare och andra intressenter som av olika skäl har synpunkter på patientens hälsa.
Det skapar en frustration för både patienter och vårdpersonal. Min erfarenhet visar att den stress som uppstår i mötet med sjukvården ofta förvärrar situationen och intensifierar patientens symtom. Kontakten med sjukvården, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och andra stödjande aktörer, som egentligen ska hjälpa patienten att må bättre, resulterar istället i ökad stress och en förvärring av symtomen.
*Begreppet ”långvariga kroppsliga besvär” syftar åt långvariga besvär som exempelvis smärta eller utmattning där det i bakgrunden inte hittas någon annan organrelaterad eller medicinsk sjukdom som orsaker besvären. Sådana kan exempelvis vara kronisksmärta, kronisk migrän, utmattningssyndrom, irritabel tarm, en generell känslighet eller oförklarliga neurologiska symtom.
Källa: Läkartidningen 2016 volym 113 Artikel "Central sensitisering bakom svårbehandlad specifik smärta" av Jan Lidbeck, med dr, specialistläkare.
Sarah Kabell 2026 CopyRight